Jag är som katten Gustav.
Skrivet den: 2007-10-22
| 21:14:24
Fade away.
Jag har sagt det förr, jag säger det igen; jag verkligen avskyr måndagar, tål dem inte... Och idag tog lite mer på psyket än normalt. Skolan var helt okej, börjar kännas lite jobbigt att jag ska stanna kvar i stan till klockan åtta på kvällarna för att vi ska repa. Man får väl offra lite för konsten, det kan jag ta. Att jag sedan blir påhoppad för att jag inte har ett musiköra som vissa andra och inte spelar lika ofta som jag egentligen skulle behöva är någonting som jag inte borde måsta ta, eller?
Jag skulle mer än gärna spendera sju dagar i veckan på att spela gitarr, men jag vill göra ett bra jobb i skolan och nu har nån jävel kommit på att dessa två inte går ihop. Det finns inte nog mycket tid, jag vill ha mer!
Just nu, ikväll, känner jag mig som ett irritationsmoment. Jag känner mig som en sån där som alla, exakt alla, stör sig på och ingen vill egentligen umgås med, de vill bara inte att någon ska vara utanför heller.
Ångesten kryper upp på en som en våldtäktsman i en mörk gränd.
Ögonen fylls av tårar och jag känner mig otillräcklig, jag är inte bra nog. Jag trodde dagar som dessa var över, jag trodde allt var bra nu..Fel, fel, fel.
On top of this ska jag plugga till provet i företagsekonomi jag har imorgon, det kommer ju gå bra.
Jag är slut. Jag orkar inte.
Jag har sagt det förr, jag säger det igen; jag verkligen avskyr måndagar, tål dem inte... Och idag tog lite mer på psyket än normalt. Skolan var helt okej, börjar kännas lite jobbigt att jag ska stanna kvar i stan till klockan åtta på kvällarna för att vi ska repa. Man får väl offra lite för konsten, det kan jag ta. Att jag sedan blir påhoppad för att jag inte har ett musiköra som vissa andra och inte spelar lika ofta som jag egentligen skulle behöva är någonting som jag inte borde måsta ta, eller?
Jag skulle mer än gärna spendera sju dagar i veckan på att spela gitarr, men jag vill göra ett bra jobb i skolan och nu har nån jävel kommit på att dessa två inte går ihop. Det finns inte nog mycket tid, jag vill ha mer!
Just nu, ikväll, känner jag mig som ett irritationsmoment. Jag känner mig som en sån där som alla, exakt alla, stör sig på och ingen vill egentligen umgås med, de vill bara inte att någon ska vara utanför heller.
Ångesten kryper upp på en som en våldtäktsman i en mörk gränd.
Ögonen fylls av tårar och jag känner mig otillräcklig, jag är inte bra nog. Jag trodde dagar som dessa var över, jag trodde allt var bra nu..Fel, fel, fel.
On top of this ska jag plugga till provet i företagsekonomi jag har imorgon, det kommer ju gå bra.
Jag är slut. Jag orkar inte.
Kommentarer
Trackback
